I det här blogginlägget försöker jag svara på Stallmans kritik och väcka en debatt inom partiet runt hur vi bör hantera fri programvara och fri kultur genom att ge ett förslag på möjliga lagändringar och en motivering för varför det skulle vara genomförbart. Det är en fristående fortsättning på mitt inlägg Proprietär kod och digital glömska.

Stallmans argument är i korthet att för verk som publiceras i en annan form än den som är enklast att ändra (tänk worddokument versus pdf-dokument eller utskriven text), så innebär en kortare upphovsrättstid att färre verk kommer vara tillgängliga i den ändringsbara formen, och därmed förstöra remixkulturen som idag finns runt sådana verk och som använder sig av olika typer av fria licenser, t.ex. Creative Commons eller GNU General Public License. Detta eftersom utgivare av ofria verk efter upphovsrättens utlöpsdato kan kopiera bitar av den ändringsbara versionen av de fria verken, men inte tvärt om.

Stallman föreslår två olika lösningar, den ena (och i mitt tycke enda realistiska) är en sorts escrow-lösning, där den som publicerar ett verk till allmänheten görs skylldig att lämna in en kopia av den ändringsbara versionen till en sorts depå. Denna kopia offentliggörs sedan när skyddstiden för ursprungsverket löpt ut

Nu har många jag pratat med avfärdat den lösningen som ogenomförbar, men faktum är att vi redan har en mycket liknande lösning för vissa typer av verk, nämligen Lag (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. Denna skulle ganska lätt kunna utökas att även gälla den ändringsbara formen av sådana dokument jag nämnt ovan. Intressantare är dock att när det att ändra upphovsrättstiden kräver att vi bryter internationella avtal (Bern-konventionen till exempel), så finns det (vad jag vet) inga internationella avtal som skulle hindra oss från att införa något sådant här. Tvärtom finns det avtal om olika typer av pliktexemplar till exempel Budapest Treaty on the International Recognition of the Deposit of Microorganisms for the Purposes of Patent Procedure.

En sådan ändring skulle faktiskt vara intressant även utan kortare skyddstid för upphovsrättsskyddade verk; idag finns det redan många datorspel från datorernas barndom som inte längre går att spela – plattformen de kunde köras på finns inte längre, och vare sig dokumentationen till hur den fungerande internt, eller källkoden till spelet finns kvar, vilket gör det omöjligt att rekonstruera en miljö i vilken spelet kan köras. En stor mängd kultur går härvid förlorad. En sådan här plikt skulle kunna hindra att dagens spel och program går samma öde tillmötes.

Jag har skrivit ett förslag till lagändring. Jag är inte jurist, och det här förslaget skall knappast ses som slutgiltigt (det har säkert kryphål stora nog att köra godståg genom – på tvären), men det visar hur små ändringar som faktiskt måste till.

Lag (1993:1392) om pliktexemplar av dokument 5 §, Dokument som skall lämnas ändras att lyda

Av skrift som avses i Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 1 kap. Upphovsrättens föremål och innehåll, § 1 och som har framställts och utgivits här i landet skall sju pliktexemplar lämnas, om annat inte följer av 7, 8 eller 9 §.

Därtill fogas en § 4a med följande lydelse:

I denna lag förstås med källversion av ett verk den form av ett verk som är att föredra för att göra förändringar av verket. För verk som inte skapats genom en process som innefattat olika former, är detta den publicerade formen. För andra verk avser källversionen alla de delverk och processer som använts för att uppnå den slutgilitiga formen.

Därtill fogas en § 32a med följande lydelse:

För pliktexemplar som skall lämnas enligt föreskrifterna i denna lag skall även källversionen lämnas som pliktexemplar i samma antal kopior som det huvudsakliga pliktexemplaret

Tack till Marco Baxemyr och Rikard Fröberg som båda kommit med goda kommentarer och förslag på förbättringar av det här inlägget.