Detta inlägg är en fortsättning på mitt tidigare inlägg om pliktexemplar. Jag försöker här svara på de frågor och den kritik av förslaget jag fått.
Anders Andersson frågade om förslaget skulle tvinga publicering av privat information och jämför med FRA-lagen. Målet med förslaget är inte att tvinga någon att publicera helt andra, nya dokument, utan bara rent tekniskt andra versioner av saker de redan publicerat till allmänheten, det vill säga även till staten. Någon helt ny information ska staten, eller någon annan, altså inte få tillgång till, bara en annan, mer lättredigerbar version. Staten skall absolut inte få tag i någon version av dokument/verk som inte publicerats till allmänheten (utan tex bara skickats mellan två företag med en affärsrelation). Det kan hända att detta inte är kristallklart i den lagtext jag föreslagit, men som jag skrev, jag är inte jurist och texten var mest ägnad till att visa på hur detta skulle kunna göras.
Liknande krav finns för övrigt redan för många andra försäljningar till allmänheten, till exempel krav om innehållsdeklaration på mat (det är ju hemligheter som företaget helst inte vill avslöja). Notera skillnaden mellan att sälja mat till kreti o pleti på ica, och att du lagar mat till din kompis (då behöver du inte berätta ett knyst för någon vad som är i).
Alternativen till mitt förslag tror jag är opraktiska och/eller orimiliga eftersom de alla kräver specialregler för olika typer av licenser. Exempelvis kunde man göra ett specialtillägg till upphovsrätten som ger fritt licensierade verk längre skyddstid än andra verk. Specialregler för olika typer av licenser ger upphov till en hel hög nya gränsdragningsproblem, och gör lagstiftningnen runt avtal lika hårig som skattelagstiftningen…
Jag har också fått frågor på vad problemet jag försöker lösa egentligen är. Det kan vara en aning abstrakt för de som inte “Växt upp” i fri-programvara-världen, och en smula för självklart för de som gjort det, som jag själv gjort, och därmed lätt att glömma att förklara.
Ta som exempel en bok, som bara ges ut i pappersform, men är skriven på dator, i Word. För att ändra boken kan man antingen ha en kopia av worddokumentet och ändra det och sedan skriva ut igen, eller scanna, OCRa och därmed skapa ett exakt likadant worddokument som man sedan ändrar. Det senare är en väldigt tidskrävande och meningslös process.
När skyddstiden löper ut för upphovsrätten har alltså den ursprungliga författaren en fördel jämfört med andra som vill vidarebearbeta hans/hennes material och/eller sammanfoga det med andra texter – han/hon har tillgång till worddokumentet och slipper OCR-processen.
Om nu alla författare hade denna situation hade det varit rättvist. Problemet är att en del redan idag publicerar sina böcker online som worddokument under en fri licens. Dessa har idag en jämn konkurens med de som inte gör det, men den positionen förskjuts när upphovsrättens skyddstid löper ut – författare av rena pappersböcker kan kopiera utan OCR från de som publicerat worddokument, men inte tvärt om.
Vi bör uppmuntra de som publicerar fritt redan idag, och publicerar den ändringsbara versionen, eftersom det underbygger en remixkultur, något som ger mer och bättre kultur, ja kanske faktiskt är definitionen av kultur – något organiskt växande.
Naturligtvis gäller detta många olika typer av dokument, även om typexemplet nog är programvara till datorer.
