För en tid sedan skrev Richard Stallman, grundare av The Free Software Foundation, och därmed i princip initiativtagaren och inspiratören till den ö av fri kultur som finns idag, en artikel med titeln How the Swedish Pirate Party Platform Backfires on Free Software. Den handlar om hur, ironiskt nog, våran ambition om att göra all kultur friare genom att begränsa upphovsrätten, kan begränsa mängden fri kultur.
I det här blogginlägget försöker jag svara på Stallmans kritik och väcka en debatt inom partiet runt hur vi bör hantera fri programvara och fri kultur genom att ge ett förslag på möjliga lagändringar och en motivering för varför det skulle vara genomförbart. Det är en fristående fortsättning på mitt inlägg Proprietär kod och digital glömska.
Stallmans argument är i korthet att för verk som publiceras i en annan form än den som är enklast att ändra (tänk worddokument versus pdf-dokument eller utskriven text), så innebär en kortare upphovsrättstid att färre verk kommer vara tillgängliga i den ändringsbara formen, och därmed förstöra remixkulturen som idag finns runt sådana verk och som använder sig av olika typer av fria licenser, t.ex. Creative Commons eller GNU General Public License. Detta eftersom utgivare av ofria verk efter upphovsrättens utlöpsdato kan kopiera bitar av den ändringsbara versionen av de fria verken, men inte tvärt om.
Stallman föreslår två olika lösningar, den ena (och i mitt tycke enda realistiska) är en sorts escrow-lösning, där den som publicerar ett verk till allmänheten görs skylldig att lämna in en kopia av den ändringsbara versionen till en sorts depå. Denna kopia offentliggörs sedan när skyddstiden för ursprungsverket löpt ut
Nu har många jag pratat med avfärdat den lösningen som ogenomförbar, men faktum är att vi redan har en mycket liknande lösning för vissa typer av verk, nämligen Lag (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. Denna skulle ganska lätt kunna utökas att även gälla den ändringsbara formen av sådana dokument jag nämnt ovan. Intressantare är dock att när det att ändra upphovsrättstiden kräver att vi bryter internationella avtal (Bern-konventionen till exempel), så finns det (vad jag vet) inga internationella avtal som skulle hindra oss från att införa något sådant här. Tvärtom finns det avtal om olika typer av pliktexemplar till exempel Budapest Treaty on the International Recognition of the Deposit of Microorganisms for the Purposes of Patent Procedure.
En sådan ändring skulle faktiskt vara intressant även utan kortare skyddstid för upphovsrättsskyddade verk; idag finns det redan många datorspel från datorernas barndom som inte längre går att spela – plattformen de kunde köras på finns inte längre, och vare sig dokumentationen till hur den fungerande internt, eller källkoden till spelet finns kvar, vilket gör det omöjligt att rekonstruera en miljö i vilken spelet kan köras. En stor mängd kultur går härvid förlorad. En sådan här plikt skulle kunna hindra att dagens spel och program går samma öde tillmötes.
Jag har skrivit ett förslag till lagändring. Jag är inte jurist, och det här förslaget skall knappast ses som slutgiltigt (det har säkert kryphål stora nog att köra godståg genom – på tvären), men det visar hur små ändringar som faktiskt måste till.
Lag (1993:1392) om pliktexemplar av dokument 5 §, Dokument som skall lämnas ändras att lyda
Av skrift som avses i Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 1 kap. Upphovsrättens föremål och innehåll, § 1 och som har framställts och utgivits här i landet skall sju pliktexemplar lämnas, om annat inte följer av 7, 8 eller 9 §.
Därtill fogas en § 4a med följande lydelse:
I denna lag förstås med källversion av ett verk den form av ett verk som är att föredra för att göra förändringar av verket. För verk som inte skapats genom en process som innefattat olika former, är detta den publicerade formen. För andra verk avser källversionen alla de delverk och processer som använts för att uppnå den slutgilitiga formen.
Därtill fogas en § 32a med följande lydelse:
För pliktexemplar som skall lämnas enligt föreskrifterna i denna lag skall även källversionen lämnas som pliktexemplar i samma antal kopior som det huvudsakliga pliktexemplaret
Tack till Marco Baxemyr och Rikard Fröberg som båda kommit med goda kommentarer och förslag på förbättringar av det här inlägget.
Ni kanske skall publicera det här på engelska också så att även Stallman kan ta del av era tankegångar?
Hej!
Även vissa mikroorganismer kräver en form av deponering enlig Wipo. Även här.
Går det med mikroorganismer så lär det väl gå med mjukvara då internet gör det tämligen enkelt att deponera filer jämfört med biologiskt material.
Med största sannolikhet kommer en översättning börja arbetas på i natt! Hang tight
Riktigt bra förslag! Det enda jag tyckte saknades i ditt inlägg var en tydligare beskrivning på vad “det av stallmans förslag du tyckte var vettig”.
Då jag själv skrivit om detta ( http://phelerox.wordpress.com/2009/08/13/piratpartiet-och-fri-mjukvara/ ) förstod jag ju direkt vad du syftade på, men jag tror att en tydligare förklaring så att fler förstår – utan att djupdyka i stallmans text samt lagtexter – skulle gynna förslaget!
Först en lagteknisk invändning: Din ändring av 4 § innebär att du ersätter det TF kallar tryckt skrift med alla slags upphovsrättsskyddade verk. Pliktexemplarslagen är ingalunda begränsad till tryckta skrifter, utan olika medietyper behandlas separat eftersom de skall skickas i olika antal exemplar till olika mottagare. Du hittar resten av de leveranspliktiga dokumenten i 10 §. Sammanfattningen av vilka dokument som omfattas av lagen finns i stället i 2 §, och datorprogram torde ingå i det som kallas “dokument för elektronisk återgivning”.
Jag tycker alltså att uppräkningen i 2 § räcker. Genom att hänvisa till definitionen i upphovsrättslagen riskerar du att missa utgivna alster som inte uppnår verkshöjd, såsom ljud- och bildupptagningar, fotografier samt tabeller (databaser). Kanske finns det ytterligare specialfall, såsom “konstverk” som inte skapats av människor (djurkonst, naturfenomen). Om de utgör en del av vår massproducerade kultur, så bör de också omfattas av pliktleverans, vare sig de skyddas av upphovsrätt eller ej.
Det ovanstående är dock detaljer, som juristerna kan få fila på när de vet vad du vill uppnå. Jag ser ett större principiellt problem med din 32 a §, vilken jag uppfattar som själva poängen med förslaget. Den “källversion” du talar om är alltså normalt inte utgiven, och därmed inte tillgänglig för allmänheten. Du vill med andra ord lagstifta om offentliggörande av “privat” information.
Syftet med pliktexemplarslagen är inte att tvinga fram publicering eller offentliggörande, utan bara att bevara det som faktiskt har publicerats. Förutom att ditt förslag innebär en ändamålsglidning hos lagen, så vill jag ställa frågan huruvida det är rätt att tvinga fram något offentliggörande alls.
Är det bara datorprogram det handlar om? Din definition i 4 a § förefaller allmängiltig, och skulle kunna avse den skönlitterära författarens elektroniska manus (med allehanda kommentarer enbart avsedda för förläggarens ögon) eller filmregissörens storyboard. Dessa är sällan eller aldrig tänkta att ges ut, och innehållet blir därefter.
Telefonkataloger och föreningars medlemsmatriklar bygger på utdrag ur databaser, som samtidigt kan innehålla sekretessbelagda uppgifter. Ändringar skall göras i databasen, inte i utdraget. Finns det någon poäng i att “forka” telefonkatalogen och göra en egen version när skyddet för förlagan löpt ut?
Till de mer udda konsekvenserna räknar jag att det blir omöjligt att publicera korsord och andra mentala pyssel utan att samtidigt återge lösningen, eftersom dessa inte kan ändras utan att man vet facit. Visserligen skulle vi då äntligen bli kvitt farsoten sudoku, men frågan är om vi inte slänger ut barnet med badvattnet… Till samma kategori räknar jag vissa typer av datorspel, där spelidén utgår från att spelaren inte vet hur programmet fungerar.
Vissa uttrycksformer fungerar liksom bara read-only. Vi “befriar” dem inte genom att göra dem read-write, utan vi eliminerar dem i stället.
I och för sig har jag inget emot att vi eliminerar Microsoft Word från marknaden, men detta bör göras av marknadskrafterna själva, inte genom påbud i lag. Så länge det finns en efterfrågan på en produkt och villiga producenter, så kommer det att finnas ett utbud. För exempel på hur det går när man försöker begränsa utbudet genom lag, se War on Drugs – det hjälper liksom inte att hänvisa narkotikahandlarna till apoteket för att de skall bli lagliga. Vill vi därutöver ha ett War on Binaries?
Tänk dig själv att få hembesök av en uniformerad patrull från KB som säger: “Vi har sett att en raytrace-bild med ditt namn på har spridits via bittorrent. Källkoden, tack, eller så skriver vi ut böter enligt 35 §!”
Rättelse: I förra kommentarens första stycke skrev jag “4 §”, men jag menade förstås 5 § (pliktexemplarslagen).
A translation into English is available at http://redhog.org/Blog/Stallmans_critique_and_compulsory_copies.html
Du har ett gott syfte med ditt lagförslag, men har du funderat över konsekvenserna? Att dagens programutveckling till stor del sker i lönndom känns inte som tillräckligt starkt skäl att under hot om bötesstraff tvinga alla att lämna in sina privata manuskript och liknande till en statlig myndighet (Statens ljud- och bildarkiv), även om den myndigheten är känd för att hålla informationen för sig själv och förvägra allmänheten full insyn i det digra materialet. Har vi sett detta förut?
Jag frågade ovan huruvida du verkligen vill lagstifta om publiceringstvång. Jag tycker inte skillnaden gentemot att låta FRA avlyssna våra privata telekommunikationer är så väldigt stor. Du kanske har en annan tanke med lagförslaget än som framgår av din text, så förklara gärna hur du ser på saken.
Ändamålsglidning var ordet.
@Anders Andersson:
Inom patenträtten ges monopolrättigheter till patentinnehavaren i utbyte mot att denne beskriver sin uppfinning i detalj. Jag ser gärna att den tanken återanvänds inom upphovsrätten om än i ett lite annorlunda format.
—
Ingen är tvingad att deponera sitt källmaterial, men i utbyte mot ensamrätt så kräver samhället detta som motprestation.
Den som bara söker erkännande kan publicera under public domain och behöver då inte deponera sitt källmaterial.
—
Pliktexemplar skulle jämna ut maktbalansen mellan mjukvaruutvecklare och användare.
Företag och enskilda kan idag tvingas köpa ny mjukvara när utvecklaren deklarerar “end of life” för en produkt. Användaren hamnar då i en ekonomisk och säkerhetsmässig rävsax. Trots att produkten fungerar utmärkt, kan han inte fortsätta använda den då han inte har möjlighet att täppa till de säkerhetsluckor som med tiden alltid hittas. Utvecklaren kan på så sätt tvinga användaren till vidare köp, trots att ersättningsprodukten inte medför några fördelar för användaren.
Användaren har en produkt som han i praktiken inte kan anpassa trots att upphovsrätten medger rätt till viss anpassning. En anpassning kan vara så begränsad som att ändra två eller tre rader i ett system som utgörs av en miljon rader kod.
Jag ser därför stora fördelar med att källmaterial deponeras utan allmän åtkomst, för att publiceras då utvecklaren deklarerar “end of life” för en produkt eller då upphovsrätten löper ut.
Mvh omfrihet